Nej den här texten kommer inte att handla så mycket om Fjodor Dostojevskis underbara roman från 1866. Ett otidsenligt verk som löpt genom historien som en knivsegg och berört som bara ett författarskap av Dostojevskis kaliber kan göra. Har du inte läst den? Gör det!! Det som gör denna roman så högaktuell idag är det som hände med Ulrik Karnström på Grebbestads träning på måndagskvällen. I en närkamp med en lagkamrat föll han olyckligt och bröt nyckelbenet. Schack, matt – platt!

Detta är naturligtvis sådant som händer dagligen runt om i idrottens värld, och något som finns allestädes närvarande när man sysslar med idrott. Och lika naturligt är det också att Ulrik snart är tillbaka på den gröna mattan och glänser med sitt vackra och oefterhärmliga mittbacksspel. Dock smärtar det i mitt ålderstigna lagsportshjärta när sådant här händer just killar som Ulrik. En underbar och sympatisk kille som jag aldrig har hört tagit ett elakt ord i sin mun, men framförallt en lagspelare som tagen ur skolboken.
I flera år har han varit klubben trogen, och fast det har varit stunder där det har varit lite motigt har han aldrig gnällt eller klagat. Jobbat på, tränat, tränat och tränat. Inget ifrågasättande av speltid, position i laget eller varför någon annan får spela. Istället har han mött en motgång som en utmaning och utvecklats därigenom. Detta har gjort honom till årets stora behållning på spelarfronten, och ett framtidslöfte som kan bli hur bra han vill. Ulrik är 20! år, men det känns som om han inte har gjort annat än att spela mittback.

I det här fenomenala laget som bara har börjat sin långa resa tillsammans i Grebbestads vackra färger, kommer nr 5 vara upptagen i otaliga år av en kille med ett brutet nyckelben men med en vilja av stål. Han heter Ulrik Karnström.
Krya på dig Ulrik, vi saknar dig redan!

/Alla